En lång, energikrävande dag är till ända.
Jag cyklar på vägen som jag, på dagen för tre år sedan, körde för att hämta kläderna som ska få följa med mitt döda barn ner i graven.
Jag känner hur sorgen knyter sig i magen.
I hjärtat.
I halsen.
När jag svänger in på sjukhusets parkering bränner tårarna bakom ögonlocket.
De senaste dagarna har sorgen varit nära.
Imorgon är det tre år sedan hon lämnade oss.
Jag möter upp de fina gula vännerna.
Tillsammans kör vi genom regn och kyla.
Jag är helt fokuserad på att orka hänga med.
Koncentrerar mig på att ligga tätt, göra tecken och bita ihop i sega backar.
När jag landar hemma 2.5 timme senare är jag uppfylld av en lättnad.
Det känns nästan magiskt att få tillhöra något större.
Kroppen är trött, men själen har fått vila.
Tack Team Rynkeby Göteborg för att jag får vara en del av er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar